.

Till dig, som jag älskar verkligen helt sinnesjukt mycket: Du säger att du inte vill ha någon annan än mig och att du älskar mig och att jag inte ska vara orolig, du kommer inte lämna mig. Trots det kan du inte kalla mig din flickvän och ha ett officiellt förhållande med mig, flickan som du påstår älska. Jag frågar dig vad du skulle göra om jag frågade dig "bli tillsammans med mig eller jag lämnar dig föralltid", - du svarar "jag vet inte".

Jag: jag erkänner att jag är sur ofta och att det har gått lite över styr. Du anar inte hur sjukt det känns när du svarar "jag vet inte" på en sån fråga. Och du försstår inte varför jag är så sur som jag är? Eller jag vet inte om jag kan kalla det sur, mer sjukt sårad, djupt sårad. Varför fortsätter jag då träffa någon som påstår älska mig men som tvekar när jag ger honom ett dilemma som jag tog upp innan. Att gå runt med det gör en sinnesjuk. Jag har blivit en annan person på senaste tiden, jag är inte mig själv. And i have you to balme for that.
Ibalnd blir jag så övertygad att det bästa är att lämna dig, för gott. Men jag är för svag, du gör mig så jävla svag. Och det värsta är att jag tror inte det kommer ändras, jag kommer vara kvar i skiten tills det är du som sviker mig och lämnar mig.