.

Jag har famlat i mörker, men I dig såg jag ljuset.
Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar.
Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag har dig just nu. Men endå är jag så jävla rädd..

På nåt sätt önskar jag att jag aldrig träffat dig. Samtidigt är jag så glad att jag har det. Det är inte direkt så att det började bra, det fortsatte inte bra och det fortsatte ett bra tag. Det va slut. Och inte slut. Det blev bra, kändes bra, för båda. Det va väl för bra för att vara sant. Ännu en gång.
Känslan av att veta att jag inte kommer ha dig i mitt liv längre får mig att må illa. Du är allt jag vill ha och allt jag behöver, har jag dig har jag allt. Så känns det.
Jag bara gråter.

Vill börja med att säga att jag har världens bästa klass, jag är så jävla glad över att jag ska ta studenten med just er, det kunde inte vara bättre!
Eftersom jag känner mig ganska så glad så tänkte jag skriva ett normalt inlägg till mina obefintliga läsare...
Idag vaknade jag och va sjukt förvirrad. Vaknade av alaremt på mobilen, men mobilen låg inte på nattduksbordet som den alltid gör. Jag låg i en väldigt konstig position också. Efter att jag vaknat till någulunda så märker jag att mobilen ligger på golvet bakom sängen med hörlurarna i. Hade jag inte satt den på laddning? tänkte jag då. Jag går efter en stund upp, börjar sminka mej och mrker att jag typ har ett brännsår på knogen (inte av att man har bränt sig på nåt varmt sår utan aa ni fattar) Hur i helvete hamna det där? För jag hade det inte när jaggick och la mig. Aja.. jag har väl fightats med väggen i sömnen eller nåt..

Nu ska jag fortsätta skriva på religionsuppstatsen som jag spyr på. Varje svar på tre frågor får vara MAX 3 sidor dataskrivet.. A men kunde du inte överdriva lite mer?