.

Jag vet inte varför jag älskar dig eller varför jag är kär i dig. Det är inte direkt så att jag gillar att va ledsen eller gillar att bråka. Så varför lämnar jag inte bara? Varför har jag inte lämnat? Jag vet inte. Jag är väl helt enkelt så brutalt jävla beroende av dig av nån anledning. Visst vi har våra stunder, vi har fan skrattat tillsammans så vi gråtit. Du är så lik mig men endå så jävla olik. Om vi inte skulle ha några problem skulle det vara vi förevigt, och jag skulle tro det också. Nu vill jag bara tro det, det är bara en dröm. Jag har dig just nu och du har mig, men det är bara just nu och det är så jävla tungt att bära på. Du säger att du inte kommer lämna mig, om jag bara kunde tro på det också. Du förändrade hela min jävla värld och mig med. Det här året har varit en sjuhelsike bergochdalbana rent ut sagt och jag fattar fan inte hur jag har orkat, vart fick jag den styrkan ifrån och vart är den nu? Känns som man har typ två olika styrkor. Jag tog all jävla skit från dig och höll tårarna inne för dig. Hur kunde jag göra det? Och varför kan jag inte gå vidare? Hur gör alla som väljer att göra det? Jag fattar inte. Helt seriöst. Det jag vet i hela den här smeten är att kärlek suger så fucking hårt och att jag älskar dig nåt sjukt mycket. Men jag kan inte styra mina tankar, och när jag tänker på dig, kommer bara tårar.
Hur bra det än kan verka mellan oss vissa dagar så vet både du och jag hur det är egentligen, och det är en lögn att det är bra, för det är långt ifrån bra. Jag trodde det räckte att man älskade varandra, men det tror jag inte längre, inte i det här fallet. Du är som en bästavän och det gör det bara så sjukt mycket jobbigare. Har jag dig, har jag allt och det är helt sant.