.

jag har fått det förklarat så många gånger, och då har jag trott dig så jävla mycket, för jag har sett det i dina ögon att det är sanning, det känns bra för en stund. Tills nästa dag så jag börja tänka igen. Känner mig så jävla dum som ens tänker på det. Men kan inte hjälpa det. Och det jag är rädd för är att jag aldrig kommer kunna släppa det heller.

"Lät du henne komma närmre
Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut?"

Kunde inte passat in mer. Det sitter bara i mitt huvud, när fan ska jag inse?